Tjejen som lurade döden två gånger på fyra månader

På väg till veterinären

 

 

 

 

 

 

Nej, jag syftar inte på mig, även om jag också har gjort den resan, nej tjejen jag skriver om är systern till mina tv å hundar (Labbe och Doris), Lilla Strumpan som jag kallar henne. Jag blev kär i en underbar dansk-svensk gårdshund för ca 8-9 månader sedan som jag kallade Lilla hunden. Hon blev övergiven av sin husse som bor i Europa men som var här i Marocko på en längre semester. Varje dag på väg till butiken såg jag henne sitta där utanför komplexet där hon hade bott med sin husse, väntandes så där lojalt som bara hundar kan. Mitt hjärta gick sönder varje gång jag såg henne, så jag bestämde mig för att börja ge henne mat och vatten varje dag. En helt underbar hund, så himla fin som bara ville bli älskad. En dag så sa folket i grannskapet att 'du vet väl om att hon väntar valpar?' Min första tanke var 'åh nej, hur ska detta gå till då?'. Hursomhelst så fortsatte jag att ge henne mat varje dag.

Pappan till valparna var en 'riktig' gatuhund, men också han var helt fantastisk, fruktansvärt vacker och ståtlig. En dag kom polisen dit, och sköt ihjäl pappan, mitt framför barn och grannarna. Nu kände jag än mer för att skydda mamman, Lilla hunden samtidigt som att det vid detta tillfälle inte fanns i min sinnesvärld att bara ta hem en gatuhund/övergiven hund bara så där.

 

Så kommer då den dagen, då Lilla hunden helt plötsligt har nedkommit med nio valpar, två stycken var dödfödda. Sju underbara valpar, varav några i grannskapet tog två stycken alldeles för tidigt, och jag tog Labbe och Doris. Kvar fanns Lilla hunden med sina tre valpar som vi fortsatte att ge mat varje dag. Det var helt underbart att se hur många i grannskapet också var snälla mot hundarna, för i ett land som detta är det inte en självklarhet jämförelsevis med Sverige, där var och varannan har en hund. Men en dag, när jag var på väg med mat som vanligt, så kommer några grannbarn springandes emot mig, och berättar att en av valparna har blivit påkörd av en bil. Mitt hjärta pumpade, jag sprang till henne och ser hur illa skadad hon är. Brutet ben, och barnen sa att bilen förmodligen hade kört över hennes lilla kropp.

 

Okej, inre blödningar med största sannolikhet, brutet ben.. Herregud. Det är Lilla Strumpan (hon har vita tassar så därav namnet) Jag tog upp henne, sprang till bilen och samtidigt försöker Zäta att leta reda på numret till första bästa veterinär. Men det fanns inte en enda klinik eller polis som ville hjälpa oss, då valpen var en gatuhund.

Vi började bli desperata, och började diskutera huruvida vi själva skulle försöka avsluta hennes lidande, men vi hade varken hjärta eller mod att göra det, eller att lämna tillbaka henne till Lilla hunden. Att låta henne få vara hos sin mamma hennes förmodligen sista timmar i livet. Jag bad till Gud att Lilla strumpan inte hade ont, och att hon på något mirakulöst sätt skulle överleva.

Vi fortsatte att gå dit med mat och vatten varje dag, och varje dag tog vi farväl av Lilla strumpan, övertygade om att hon inte skulle överleva natten.

Dagar passerade, veckor passerade, och Lilla strumpan överlevde. Efter ytterligare tre månader så kom så den dagen då en i grannskapet stoppade oss och berättade att Lilla hunden, med hennes valpar, hade blivit skjutna och dödade av polis.. Jag brukar inte gråta så lätt, men det var så mycket känslor i det beskedet.. Jag älskar djur, verkligen, och önskar att alla djur fick leva i ro och harmoni med massvis av kärlek. Jag kände hjärtesorg, ilska, frustration, hat och skam. Skam över att jag aldrig räddade Lilla hunden, att jag inte bara tog hem henne och valparna. Hur svårt kunde det ha varit? En plättlätt gest men livräddande..  Grannen sa sedan att en av valparna hade kommit undan skotten och överlevt. Det var Lilla strumpan.

Så nu mer än någonsin känner jag ett enormt ansvar och skyldighet att se till så att Lilla strumpan får mat varje dag, tre gånger om dagen minst, och att hon får en massa kärlek. Varje gång vi lämnar henne så står hon där och kollar på oss med stora ögon.. Det är som att hon säger 'snälla, gå inte, låt mig få följa med er hem'.

Vet att jag borde ta hem henne men..

 

 

 

Räddad gatuhund
Viktoriaontheroad.com uses cookies: read sekretesspolicy